dagboksanteckningar

Jag minns stunder i sorgen och förtvivlan, när all ork gått ur mig. Då kroppen stannat och den där backen upp till lägenheten aldrig varit brantare. Då stegen inte tagit mig framåt. Då jag känt som om hela världen rämnat. Då det känts som jag faller, faller, faller. Och ingen avgrund går att nå, för det är där den är. I fallet, ett bottenlöst hål. Sorgen. Den äter upp en inifrån. Låter oss inte säga ifrån.


Känn all min sorg, Göteborg

Det går upp och ner. Mest upp, men det är som att varje droppe samlas i en skål och till slut blir det bara för mycket. Då kommer tårarna. Till ett helt oväntat TV-program eller på promenaden hem från universitetet. Det mesta är alldeles fantastiskt och jag älskar mitt liv och allt som händer. Jag är så glad och stolt över allt jag gör, men mest är jag lycklig över att flytta hem till sommaren.

I Göteborg har kärlek spirat och tårar runnit. Du fick känna all min sorg, Göteborg. Det blev min plats att sörja, min plats att känna frid. Här var jag när beskedet kom, här var jag när alla beskeden kom. Förutom det sista, det värsta.

Här var jag inte när livet började kännas ljusare igen, här var jag inte när jag äntligen visste hur uppöveröronenkärjagär. Men här var jag när allting la sig, när allting lugnade sig, när livet stabiliserade sig. Här fanns trösten nära, hos personer jag aldrig kunna gissa skulle finnas där för mig. Men så mycket ångest och sorg som passerat. Jag tror på dig Göteborg, du är bra för många, du är glädje och kärlek för vissa, men för mig är det platsen som blir en parantes i livet. Viktig såklart, annars skulle inte parantesen vara där, men inte så viktig att du får fortsätta vara en del av den här texten. Till sommaren blir du ett minne blott, och jag fortsätter skriva min historia i norr. Där jag hör hemma. Där sorgen också tar plats, men där livet är lite ljusare igen. Den här våren blir ett långsamt farväl, med Ullevi utanför fönstret. Där allting kommer sluta den 7 juni, där vi kommer explodera i skyn. 

Tack Göteborg, för att du är allt det jag behöver att du ska vara. 


And I would still love you to death

Guess I got everything that a girl could ever wish for
All my dreams have been fullfilled to the brim
And then just a little bit more
So shame on me
Shame on me
Shame on me
I keep forgetting what my daddy said
He said
"You could screw your whole life up
And I would still love you to death"
 
Det här året har ingenting skitit sig egentligen. Förutom någon missad spårvagn här och var och någon kväll som gått i stöpet på grund av alldeles för mycket känslor har inga större missöden skett i spillrorna efter det värsta. Mörkret är ständigt närvarande och tårarna nära till hands. Ångestångestångest. Fast det är inget en minns såhär i efterhand, inget jag vill minnas eller återvända till. Ty vetskapen om att den är nära till hands och snabbt kan dyka upp gör att den lämnas åt sidan, tills det är dags igen. Trots bostadshetsen och nystart med skolan har hösten gått rätt bra. Det finns plats för glädje i det här livet också. Det här året stavas det Ung Cancer, Feministölhen och Kärleken. Störst och bäst som vanligt: Kärlek. Vilket alla de tre är. Kärleken till livet och att aldrig behöva vara ensam. Kärleken till systraskapet och intersektionalitet. Kärleken till Kärleken och hur en kan vara så störtförälskad i någon och känna sig så trygg när hela världen skakar och tårarna rinner som floder. Kärlek till livet. För visst var det här kärlekens år?
 
Det här året känns som revansch mot döden, även om sorgen är lika stor som någonsin förut. Men vi har tur, som har varandra. Och det är fint att ha någonstans att gå, där tårarna får rinna och ett ljus kan tändas. För även om tårarna alltid finns där och det här såret aldrig kommer läka blir det ljusare igen. Vi kan nog få leva på riktig. Vi ska aldrig låta tiden sudda ut våra minnen eller den kärlek vi känt. Men vi behöver att tiden går, så var hälsad 2014, hur dåligt vi än mår av att det är ännu ett år utan vår saknade pappa, utan dem som tiden tagit ifrån oss. Vi ska alltid minnas, så att ni alltid får finnas. 
 

when food is gone you are my daily need

Någon gång där i somras, förvandlades förtvivlan och desperation till glädje och värme. Mitt hjärta började slå volter och kroppen visste att någonting fint skulle hända. Det tog mig med storm. Äntligen. Så fick jag smsa mamma som var i Kroatien och säga som det var. För hon om nån borde få veta det direkt. Och nog kom det som lite utav en chock för henne. Fast en fin sådan. Kärlek är det finaste som finns.


jag vill skrika och gråta och jag vill slippa att kinderna är våta

När svullnaden efter tårarna försvunnit och kraften återvänt, blir det tomt. Ödsligt. Som att alla känslorna försvunnit. Nästintill apatisk. Klarar av att hantera allt omkring, fika med Louise och ha det fint, åka spårvagn och ringa mamma, börja packa och lyssna på Arcade Fire. Men där någonstans, då mamma och jag lagt på och Louise åkt hem till Alingsås, då slår det till, mitt i ensamheten. Det apatiska känsloläget.
 
I mig känns lika ödsligt och kaosigt som det är i lägenheten nu. Ett virrvarr av saker som inte har någon speciell plats och inte är där det ska vara. Påsar och väskor och skräp och böcker och pärlor. Allt överallt. Jag längtar efter att flytta. Längtar efter ordning och struktur. Jag längtar efter Sven och jag längtar hem. Saknar pappa så otroligt mycket. Önskar jag var hemma idag. Få vara nära. Känna närvaron. Istället sitter jag här i soffan. Tömd på känslor och snart påväg till nästa vän. Är så glad att jag har den möjligheten. Att jag har fina och en hel hög med helt nya vänner som tar hand om mig nu. Jag behöver inte vara ensam annat än då jag vill vara det. Den är ju så nyttig för mig den valda ensamheten. För att hitta strukturen. Den på insidan. Försöka få ordning på känslorna och virrvarret av drömmar och fantasier. Och verkligheten. 
 
När sorgen blir för mycket att hantera blir dagarna såhär. Proppfyllda, helt tom. En andra födelsedag han inte är här. Tiden går framåt, alldeles för långsamt, alldeles för snabbt. Saknaden växer sig större och större. Men som vanligt, på nått sätt går det ändå. Och nu ska tomrummet fyllas med sällskap och värme. 
 
 
 
 
 

När sorgen klamrar sig fast vid ens vilsna själ

Hur kan vi tro att det finns en gud när de vi älskar tas ifrån oss? Vi satt i kyrkbänkarna med andra som förlorat någon den här helgen förra året. Med en oerhörd värme och känsla av tillhörighet. En gemenskap skapad av sorgen. På inget sätt närmre någon slags gud sedan döden trädde in i våra liv, men kyrkan blev ändå en plats att visa känslor. Att få visa känslor.
 
Jag önskar att de andrummen skapats utanför kyrkans högtidliga väggar. De där stunderna då vi fått känna allt och verkligen visa hur känslorna stormade innanför. Där ingen sa till oss att vi är så starka eller att hen aldrig skulle klarat av att gå igenom någonting sånt här. Jag tycker det är bland det värsta att få höra, att en är så jävla stark hela tiden. I've got news for you: Ingen är stark när sorgen klamrat sig fast vid ens vilsna själ. Den som låtsas vara det gömmer sig bara för känslorna. 
 
I mars, fem månader efter det värsta, hittade jag mitt andrum i livskaoset: Ung Cancers anhöriggrupp. Där är det högt i tak och alla känslor välkomna. Mitt i min förtvivlan kunde jag finna nån slags styrka i det som jag gått igenom. Att jag inte är ensam. Även fast jag är långt ifrån familj och släkt och den plats som jag älskar över allt annat, har jag alltid de här personerna att vända mig till. Jag önskar verkligen att fler unga människor som står bredvid, vi som glöms bort, ska få den möjligheten. Att få bli stöttade under sin orostid och få möjlighet att ventilera sina känslor. Här är gemenskapen ännu större än i kyrkbänkarna. Människor fyllda av kärlek som stöttar varandra i smått som stort. Visst, det är en gemenskap skapad av cancern, men en gemenskap på våra egna villkor. Dygnet runt, varje dag i veckan. 
 
Det finns ingen som kan besvara dina frågor eller torka dina tårar om du inte har någon vid din sida. Det är därför Ung Cancer är så viktigt för mig och säkert för de flesta andra anhöriga, men också för de drabbade. Ung Cancer är en gemenskap jag inte skulle vilja vara utan. Det är därför det är så viktigt för mig att stötta deras arbete. Gör det du också, genom att köpa ett armband eller hjälpa till på någon av deras pärlträffar. Tillsammans gör vi skillnad. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Come Back And Haunt Me

Vi tog oss igenom den värsta helgen. Ett år har gått fort. Fast stått alldeles stilla. Det är fortfarande så overkligt och jag känner mig helt utmattad. Ska känslostormandet aldrig ta slut?

Jag längtar hem. Vet inte om jag vill vara kvar här. Vill helst vara nära. Hela tiden. Hemma i pappas kök, äta mammas mat och höra tystnaden, se stjärnorna och lysa ikapp med månskenet. Jag älskar hemma.

skriv nått på väggen

Jag vill skriva något, visa att jag lever och mår bra. Fast jag känner mig som min dator som blinkar varannan minut och säger att startskivan är full, att något måste raderas för att ge plats till fortsatt livslust. Det är alldeles för många viljor och känslor i mig. Som vanligt. 
 
Igår var jag på bokmässan och hjälpte Ung Cancer. På andra sidan vår monter satt Schibbye och Persson. De satt instängda i ett riktigt fängelse, medan jag ofta känner mig instängd i mitt eget, i min kropp och mina känslor. De finns på riktigt, Martin och Johan, och de tog sig till slut ut ur deras fängelse. Hoppingivande och äkta.
 
Efter en lång dag med Ung Cancer-hjältarna tog vi med en chokladtornstårta och gick på 30årsfest. Där vi fick vara med om det vackraste någon någonsin kan ha varit med om. Linus friade till Malin efter ett fantastiskt tal och alla gästers kinder var våta. Ja, inte mina förstås, då hade jag kanske aldrig kunnat sluta gråta. 
 
Det är mycket som händer här. Många känslor som ska samsas i en och samma kropp. Ibland sipprar de ut, och det känns lite lättare. Kanske måste en tillåta sig att låta dem sippra ut lite oftare. Tur som jag har, har jag en massa glädjefaktorer i mitt liv trots känslokaos. Lyckligt lottad. Lycklig, fast ledsen. Ibland mycket, ibland lite. Och ändå går allt framåt ständigt och jämt. 

Vi gick över gränsen, och vi log.

I Hemlängta sjunger Väärt "hittade stigen som tog mig till tryggheten" men jag tänker Hittade Stig N som tog mig till tryggheten. Jag sitter hemma i huset nu. Hos mamma och ska ta mig genom störtregnet till jobbet. I andra delar av langet kämpar medsystrar för rätten med det fria valet. Rätten att välja slöjan, men lika mycket rätten att välja urringningade klädesplagg eller korta kjolar. Rätten att välja själv och slippa påhopp, slippa bli attackerad, slippa bli ifrågasatt och slippa känna sig otrygg. När jag sitter i min bubbla i den trygga lilla byn, där jag vet minst 27 st röstade på SD förra valet, kan jag knappast förstå hur det känns. Otryggheten. För här är jag som trygg som trygg kan bli. Själva definitionen av trygghet måste vara den här.
 
Regnet öser ner och våra medsystrar kämpar på. Är med i TV4s Nyhetsmorgon och olika radioprogram. Medan jag kämpar på med mitt liv, som jag så priviligerat lever varje dag, utan att bli ifrågasatt eller uppmanad att återvända till mitt "egentliga land". Idag försöker jag lägga min egna livsproblematik åt sidan, som jag kanske borde göra varje dag, och slår ett slag för hijabuppropet. Dessa hjältar i världens mest jämställda land.
 
"De som orkar se ner på andra, har en självbild fylld av hat" sjunger Väärt i Palla, Orka. Och så känns det. VARFÖR ska det spela någon roll för dig, vilket plagg jag väljer att ha på mig, hur jag uppför mig. Jag, liksom alla andra kvinnor i det här landet, har rätt att finnas, precis som vi är. Och för den rättigheten bör vi stå upp. Inte skratta eller tycka synd om. Nej, sända kärlek och peppa. Vi har ansvar att ta hand om varandra. Sluta nedvärdera. Sluta hata.

en kärleksförklaring.

Utan hen här hade jag inte klarat det här. Livet. Världens finaste och allrakäraste Louise.
 
 
Sen den där eftermiddagen på Costa har det varit vi. Det är två och ett halv år sedan nu. Då vandrade vi runt på Brightons januariblåsiga gator, tröstade oss på H&M och jag lärde mig dricka te. Och kaffe. Vi såg The Streets och gick på bio, fikade och åt tortellini. Frös under täcke och filtar i nittiosängen på Miami, innan jag flyttade dit och sommaren kom. 
 
 
 
I vått och tårt(a), dag och natt, med tårar och skratt, och kärlek och allt jävulskap, med Gilmore Girls och böcker, alla dessa böcker, fast framförallt en massa, massa fika tar vi oss igenom det här. Livet. Tillsammans. And I'll Never Let You Go. 
 
 

It Don't Seem Right

Det här året. Ingenting har varit rätt. Och ändå har det gått så bra. Vi har tagit oss igenom det. 
 
Alla är så jävla imponerade. Hur Jolinn tagit studenten med toppbetyg. Hur jag klarat av att skriva min C-uppsats. Hur Rebecka avslutat sin utbildning och fortsätter kämpa till 110 procent. Hur mamma börjat jobba igen och tar hand om allt där hemma. Och jag är det också. Ser tillbaka och förstår ingenting, hur har det gått till? Hur har jag orkat? Hur har ni orkat? Hur har vi tagit oss framåt? Men inser snabbt, det som jag brukar svara när folk ställer den frågan: Det finns inget alternativ. 
 
Mina dagar har ofta bestått av 70% nollställd 30% tårar 10% plugg. Och hur de där 10% har resulterat i betyg i 125% plugg är oförståeligt. De där 10% fanns ju inte ens. De har varit utöver allt annat, sorgen har tagit upp all min tid. Ändå fixade jag det. 37,5 hp den här terminen. Oförståeligt. Ja, just det, jag är så sjukt imponerad av mig själv. Och av mina systrar, men ändå mest av allt av mamma. Min bästaste finaste allrakäraste mamma. Kvinnorna i mitt liv som är så oerhört starka att det inte går dit nått mer. De som jag älskar över allt annat. 

14 november 2009

Du hör regnet som smattrar mot fönsterkarmen. Ljudet av droppar är tätt och vackert, precis som musik. Musik som kommer från något större, något bättre. Tankarna kryper tätt inpå. Lever du för någon annan än dig själv? Kanske för mig? Snart kanske du faller, ramlar, utan att veta varför. Egentligen vill du kanske inte leva. Egentligen vet du inte varför du är här.

Tankarna äter upp dig inifrån. Du vågar inte vara dig själv, trots att de säger att du aldrig kan göra fel. Tankarna äter upp dig inifrån, sakta men säkert. Vad kan du göra för att visa dem, vem du verkligen är?

Du känner dig liten och betydelselös. Ingen vill ha dig här. Du stöter ifrån dig det och tar steget in i en annan värld. Den värld du levt i har ätit upp dig. Du är bara ett skal när du kliver in. Snart kommer du att fyllas av det igen. Ingen vill ha dig här. Du vet egentligen inte varför du kom hit.

Big Black Car

Imorgon är det åtta månader sedan den värsta av dagar, och saknaden bara växer sig större och större. Bjuder därför på ett en månad sent inlägg. 
 
Varje dag saknar jag dig. Och det går inte att mäta. Saknaden. Vissa dagar tar den mig ner. Långt,långt,långt ner. Vissa dagar är den bara där. Så märkbart tydligt en del av livet, för mig, inte för andra. 

Idag är jag hemma i mitt hus igen. "Det är ett stort hus ni har" sa sjuåringen som knackade på dörren igårkväll "trivs du?" Jovars, jag trivs, svarade jag. Här i pappas hus. Det är klart det är stort, han byggde ju ut allt som gick. Så vårt hus är större än alla de andra sjuttiotalsvillorna på gatan. Han var ju inte mycket för att vara som andra tyckte, min pappa.

I köket som pappa byggde, stolar och bord, luckor och lådor, utbyggnaden och det höga taket; här sitter jag och tänker på det. Här är han ju så märkbart kvar, en tydlig del av våra liv fortfarande, fastän han inte finns längre. Och fyra hus längre bort på gatan, där packas livet ner i lådor. Men, i farfars häck börjar det grönska igen, där börjar livet om än en gång. Bara de nya ägarna inte förstör häcken, sa farmor, det var ju hans stolthet. Och än en gång så tydligt. Han är kvar. Farfar. Fast han inte längre finns. Varje gång vi svänger ner på gatan och kör förbi den där häcken, kommer en tanke skickas till honom. Och när huset med de rosa knutarna tornar upp, kommer en tanke skickas till pappa.

När jag skjutsade farmor till bingon och stötte ihop med en från klassen under: som bar på sin lilla bäbis. Det kändes konstigt, och det blev så uppenbart kontrastrikt. Där gick hon med ett nytt litet liv i hennes armar, och jag med farmor, som förlorade både sin livskamrat och sin son ett drygt halvår tidigare. 

"Det är för att ni ska hitta hem" sa pappa när vi frågade varför han ville ha rosa knutar på sitt hus. Men egentligen ville han väl inte vara som alla andra. Hem hittar vi nog alltid. För hemma är här, där du är. Eftersom du alltid är med mig, kommer jag vara hemma vart hän jag än bär. 

Tidlös Verklighet

Solen skiner utanför och jag bränner mig på eftermiddagspromenaden. Dagarna spenderas inomhus, bäst för både hud och skrivande. Ändå går det inte framåt och deadline närmar sig med stormsteg. Ja, det är där de krockar, mina vänner Tiden och Livet. Jag älskar dem båda men försummar dem mer än någonsin. Livet låter mig umgås med Drömmen, men Tiden vill att jag hänger med. Och det är ju då Verkligheten säger sånt där om att det är på jorden en skall vara.

Det lustiga blir att för att vara en del av Verkligheten; för att följa med Tiden; måste jag spendera tid i Drömmen. Åtminstone andras drömmar. Litteraturen tar mig bort från allt vad verklighet heter, till tidlösa platser. Det kanske är där skon klämmer. Min egen Verklighet är så pass otydlig att skillnaden mellan dröm, andras drömmar, verklighet och andras verklighet är så hårfin att jag knappt längre minns vad jag tror att jag heter. 

this is more about me and it is less about you

Hej Livet, det var längesen.

Här har du ett par tomma ögon som rinner. Emellanåt lycklig och ler. Ändå är känslan alltid där. Tomheten är numer lika familjär som andetaget. Hur orkar vi gå framåt undrar jag. Kämpar. Varje steg, varje dag. 
 
Ibland känns det så enkelt att vara här och den jag är. Den jag en gång var. Skrattet hjälper till att fly från obehag till ljusare tider. Men så kommer Verkligheten och klampar in genom dörren, breder ut sig och tar alldels för stor plats. Hej Isabell, säger Verkligheten och låtsas vara inbjudande och som om jag har ett val, du ska få vara med mig en stund nu.
 
Nere på jorden ska en vara, inte flyga omkring bland molnen, får jag snart höra. Vad har du där att göra? Du kommer ändå aldrig få ut något av det, lilla hjärtat, småler Verkligheten. För Verkligheten vet bäst, som vanligt. Och det vet ju du Livet, men låter mig ändå flyga iväg. För verklighetsflykt genom Drömmen behövs. Hur skulle vi annars palla, orka? 
 
Här finns så mycket kärlek och glädje, ändock förstår jag sällan varför du gör som du gör, Livet mitt. Du har tagit så mycket ifrån mig. Varför? Nej, jag kommer aldrig förlåta dig för det här. Och ändå måste jag leva med det alla mina dagar. Hur kan det vara så, att du bestämmer allting. Jag gillar inte det här maktspelet du spelar, men så förstår jag ju att det måste vara så här. Äsch. Vi hörs en annan dag.
 
Din Isabell 

RSS 2.0